Bidermans

Idag har jag fått mycket gjort. Solat, städat och spenderat nästan en hel dag ute hos hästarna i stallet.

Ametist och jag var ute på långpromenad tillsammans. Vi brände lite fett och plockade lite blåbär. Myspys. Medan vi knatade på kom jag att tänka på hur mycket vår relation har förändrats sedan vi började jobba med horsemanship.

För mig har ordet horsemanship, liksom till exempel ordet feminism, fått en felaktig klang genom åren. Mycket negativt har kopplats samman med begreppet fast det i grund och botten är något positivt som många använder sig av och som många står för.

Tidigare tänkte jag bara på folk som höll på med konstigheter som att binda ben på hästar, välta dem och på olika sätt bryta ned dem psykiskt så fort jag hörde ordet horsemanship. Och tyvärr tror jag att många människor fortfarande gör det, tack vare att personer som sysslat med sånt har kallat det så.

Lyckligtvis hade jag turen att få lära känna Camilla som jobbar i butiken med mig. Hon fick mig att inse vad riktig horsemanship är. Det är helt enkelt att kommunicera med hästar på deras eget sätt, med kroppsspråket. Att skapa ett band där man hela tiden har en viss kontakt emellan sig. 

Jag fick lite tips på vad jag själv kunde göra med Ametist. Hon har alltid varit världens snällaste men kunde tidigare vara lite väl pigg och ofokuserad på vad jag ville att hon skulle göra. Och det är egentligen inga stora grejor vi gjort. Jag började bara en dag med att ta av all utrustning när jag skulle longera och så började jag försöka få henne att lyssna till mitt kroppsspråk istället.

Idag kan vi vara i paddocken och hon springer runt mig på en volt utan lina. Jag kan få henne att byta varv bara genom att förflytta mig några centimeter, få henne att öka och minska tempo samt byta gångarter genom att förflytta mig eller använda rösten, få henne att minska eller öka volten bara genom att röra armen, få henne att ta ansats och hoppa ett helt fristående hinder om jag väljer att med kroppsspråket styra henne mot det, rida helt utan utrustning och som idag, gå på långpromenad helt utan att hålla i henne. Hon går liksom med mig, stannar om hon kommer för långt fram och travar på några steg om hon hamnar för långt bakom.

Jag älskar det här! Jag har aldrig lyft en hand mot henne, knappt höjt rösten, och ändå har vi ett samspel där vi kommer överrens. Och hon är dessutom mycket lugnare, mer harmoniskt och som det verkar, lyckligare, på det här viset. Fast ändå pigg, busig och brallig. Det är ju hennes personlighet, jag vill inte ha en "hjärntvättad" häst. 

Det jag vill med det här inlägget är att uppmuntra andra till att prova den här typen av träning. För det är verkligen jättekul!

/Anna - nytänkande.