Bidermans

Igår tog mamsen med sig mig, Sara, Jonas och Cissi på Cats. Att se den är ju liksom en av de saker man måste checka av innan man dör - särskilt om man som jag älskar musikaler. Och jag kan inte säga att jag blev besviken. Mamma som sett den på broadway tyckte att de missat några av de riktigt bra låtarna därifrån men för mig som inte hade något att jämföra med fick den mer än godkänt.

När Malena Tuvung drog av slutet på Memories så kändes det som att jag brast lite inombords. Man kan tycka att låten är lite sönderspelad men hon lyckades liksom göra den ny igen. Och jag satt där med munnen vidöppen och hela kroppen full av låten. Brutal känsloexplosion. Vi snackar inte sån där gråt när det kommer en tår eller två rullandes nedför kinden - vi snackar hulkgråt.

Det coola i hela situationen var att jag inte grät för att jag tyckte att scenen eller låten var särskilt sorglig eller lycklig så att den berörde mig på det viset. Det var enbart för att musiken var så mäktig, hennes känsla i låten så äkta och rösten så otroligt vacker. Och att döma av mamsens och Cissis ansikten så kände de ungefär likadant :-)Grymt.

/Anna.