Bidermans

Igår tyckte jag och Joel att vi hade en fantastisk dag. Jag red Millie för första gången och det gick strålande. Efter det körde Joel travhäst för första gången i rygg på pappa. Pappa är inte så nojig sådär, utan skickade upp honom bakom den nykastrerade 2-åringen med orden "bara att plocka lite i tömmarna om han blir lite lätt i arslet". "Om han beter sig som att han tänker sparka" översatte jag och gjorde korstecknet när jag släppte ut dem. Men det gick naturligtvis bra. Min kille är ju en naturbegåvning när det kommer till allt som har med hästar att göra. Vi kom till och med hem så pass skapligt på eftermiddagen att jag hann plugga lite. Så vi bestämde oss självklart för att avrunda en väldigt lyckad helg med en god middag, lite vin och TV4 Play (Så mycket bättre - vad annars?).
 
Lagom till andra glaset brister såklart allt. Med illa dold irritation i rösten ringer nämligen Cissi och berättar att Millie sparkat in väggen till boxgrannen. Big time. Hon är alldeles för lik mig, den där hästen. Kan bli alldeles galet arg på tre röda och går in för att döda alla som så mycket som tittar åt hennes mat. Den där sista liknelsen var det Joel som bidrog med. Där verkar man ha gjort ett bra intryck :-)

Så imorse var det bara att bege sig ut i ottan för att försöka laga skiten. Behöver jag säga att jag inte direkt hade VG i träslöjd? Tänker inte ens försöka ta åt mig äran för att den nu, snart 24 timmar senare, är lagad. Nä, den ger jag välvilligt till Rein och Jonas och mockar boxarna åt den sistnämnda i tacksam tystnad imorgon.

Men sen då? Hur gör man för att hästen inte vägg för vägg ska dunka sönder hela mamsens stall varje gång det vankas mat? I nuläget ser Plan A ut enligt följande: boxbyte, grann-byte, konstruera en gigantisk boxgardin som täcker gallret mellan dem. Sen ska man väl bannemej få ha söndagsmys i lugn och ro.

Kram