Bidermans

Det finns nog inget som kan få mig att sluta storsmila idag. Jag är på ett fantastiskt humör. Och det är ingen annan än lilla Millies förtjänst. Imorse red vi nämligen ut själva för andra gången och hoppade två stockar på ett alldeles fantastiskt sätt i en alldeles fantastiskt balanserad och lugn galopp. Och sedan dess har allt varit sådär himla fantastiskt.

Jag är ju så här som person. Antingen gråter jag för att jag är arg, eller så gråter jag för att jag är ledsen, eller så gråter jag för att jag är glad. Alltid starka känslor, på eller av, aldrig mittemellan. Så nu är jag såklart mer än taggad inför allt som rör min bäbis-hopphäst. Läser boken "Strömsholmsmetoden" för andra gången, spikar tränings-almanackan för månader framöver och hittar på en massa övningar som jag ska ägna mig åt i ridhuset. Naturligtvis döper jag dem och tvingar Joel att lära sig namnen. Så att han förstår exakt vad jag menar när jag ropar att vi ska ställa om konerna till "Rullkorven"!




Jag är helt övertygad om att jag är den enda vuxna personen som sysslar med sånt här :-)

Kram Anna.