Bidermans

Igår fyllde jag 24 fantastiska år. Jag älskar att fylla år! En hel dag som bara är min, när alla är glada och trevliga mot mig och jag får min vilja igenom precis hela tiden. Couldn't be better! Igår behövde jag för en gångs skull varken pallra mig till skolan eller jobbet, så istället kunde jag i lugn och ro njuta av dagen som Joel, halva familjen och frisör-Stine förgyllde åt mig. Och på lördag fortsätter firandet när resten av galningarna stormar huset, så då blir det ännu mer gemenskap och glada skratt. Anna gillar!

Något jag däremot inte gillar på min födelsedag är kommentarer i stil med "hur mycket är det du fyller nu..?", "börjar du få någon panik än då...?" och så vidare, från min omgivning. Allra oftast kommer just de frågorna från jämngamla personer som nästan förväntar sig att man ska gå loss i någon sorts panikartad klagosång. Bara för att det är vad alla gör.

Men nu hörni, har jag tagit ett beslut! Eller egentligen tror jag faktiskt att jag tog det för ett par år sedan fast jag fortfarande spelar med lite i den här teatern. Jag faller inte i den gropen - så försök inte ens pracka på mig din åldersnoja.

På min födelsedag hurrar jag inte för att jag blir ett år äldre, jag hurrar för att jag över huvud taget föddes. Jag firar det utav bara helvete! För jag fullkonligt älskar ju att finnas till.

Dessutom.
Har ni sett min mamma?
Jag går en ljus framtid till mötes...

Och skulle jag inte ha ärvt hennes gener så finns ju alltid Botox. Får säga godnatt med de visdomsorden denna kväll :-)

/Anna - precis lagom gammal.