Är vi sorgliga?





"Anna, vi är så jävla sorgliga."

Min bror yttrade det härom dagen. När jag gick och myste över att min Millie - som vilar i väntan på att två aktiva övenben ska tas bort - i alla fall är väldigt fin i håremmen. Och han - vars travhäst plötsligt var halt härom dagen - riktigt gladde sig åt att det "bara" var en hovböld.

Vi hästmänniskor tillhör ett särskilt släkte. Det har jag hävdat förut. Vi kliver upp vid 5 och krigar omkring i en halvmeter snö hälften av årets alla dagar. Vi kan namnet på alla - av normala människor helt okända - olika sorters broms. Vi läser propositioner och innehållsförteckningar på flugmedel till frukostkaffet. Vi äter middag runt 22 - efter att hästarna fått sin nattmacka. Och vi trixar och knixar för att de hela tiden ska hålla och må bra, så att vi kan rida eller köra eller göra annat vi tycker är roligt med dem.  

Men vi gnäller inte. För på något konstigt vis är allt jobb lite balsam för själen. Och tycker man inte det så tycker man åtminstone att träningar och tävlingar är värt allt jobb. Och på grund av alla motgångar vi tacklar under tiden vi krigar på, utvecklar vi någon sorts superoptimism som gör att man i varje läge lyckas hitta någonting att vara lite glad och tacksam för. Som en strålande päls eller en hovböld. För det är ju så vi funkar, eller hur?

Sorliga kanske vi är. Men nog fan är vi fascinerande också!

Kram Anna. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0