Bidermans

Jag är sjuk. Om än på bättringsvägen. De senaste dagarna har jag levt i min säng. Jag har liksom dragit dit precis allt jag behöver för att existera; Ipren (och diverse andra droger mot slemhosta, rinnsnuva och allt vad det heter), block, böcker, dator, hushållspapper, Cosmo, mobil, TV... Och Joel förstås. När jag inte sovit har jag alltså vårdat mitt kulturella jag medan han klappat mig på pannan och köpt mer glass.

Det finns förvånandsvärt mycket att göra egentligen! Medan Joel (som också haft en vecka i feberyra) ligger och maxar armhävningar nedanför sängen och tjatar om att han känner sig förslappad hajar jag inte alls vad han menar. För hade jag fått ekonomiskt oberoende och ett val så hade jag tillbringat betydligt mer tid med att göra precis sånt som jag gjort de här dagarna; läst böcker, tidningar blad för blad, en massa bloggar jag aldrig har tid med annars. Jag har till och med, i ett rus av engagemang, dundrat ihop en hel, 3000 tecken lång insändare som svar på en krönika i Travronden. Sånt skulle jag göra precis hela dagarna om jag kunde!

Snart ska jag se Stjärnkockarna, garva åt den totalt odiplomatiske och följdaktligen störtsköna kocken i juryn, och sedan njuta av 83 minuter The September Issue. Så förutom att mitt skallben håller på att sprängas av trycket från allt snor i hjärnan, att jag näst intill tappat hörseln och att jag glömt hur jag såg ut back in the days när jag påminde om en levande människa så kan jag inte direkt klaga på min situation.

/Anna.